tellstales

Detta är en till berättelse från "dåtiden", hoppas ni står ut ;)

Det är ett gammalt verk av mig, tror jag skrev det i 7:an, för 5 år sedan, men jag hittade det ien gammal mapp på datorn i förmiddags och blev lite sentimental, så - här har ni en berättelse från mig som byggdes upp i min 14-åriga hjärna i en bilresa från Göteborg till Örebro! Enjoy!

- Stoppa ner kniven och sluta larva dig Nils, sa jag till honom.

Han hörde mig inte, han var alldeles för upptagen med att jaga runt svinet i stian.

Jag och Jannie stod bredvid den stora skylten ”Kan du ta svinets öra?”.

-       Oroa dig inte Kira, jag ska ta örat, skrek han, medans han stint stirrade in i svinets

små svarta ögon. Jag och Jannie fortsatte vidare på marknaden. Den hölls en gång om året, varade i en vecka. Höstmarknaden,  med exotiska smycken, torneringar och jonglörer. Marknaden ligger på ett stort fält, till norr är det skogen, trollskogen. Till söder ligger min stad, vår stad, Honeth. De vita slottstornen sträcker sig mot den klarblå himlen. I öst står bergen, momuntala och eviga. För ett år och en dag sedan stod jag här mitt på fältet innan karavanerna kommit. Det var helt tyst och fridfullt. Staden i söder, bergen i öster. De finns där än och jag minns än.

Solen höll på att gå upp, han kom från ingenstans. Det första jag lade märke till var hans åskmolnsgråa ögon som höll kvar mina. Solen höll på att gå upp över de gnistrande bergstopparna. Den fick det att se ut som om bergen var täckta med tusentals kristaller. Duncan var som ingen jag någonsin  träffat. Han hade en märkvärdig stolthet i hur han rörde sig men han var klädd helt simpelt och hans häst saknade de utsmyckningar en adelsman har, så jag antog att han var en lärling av något slag. Han var tystlåten, men det var hans ögon som pratade, hans ögon, hela han fanns där inne. När han väl sa något så var det alltid något riktigt. Inte något larv eller meningslöst, det hade en mening. Det var något som hände inom mig när han tittade på mig. Solen stod  högt på himlen ovanför fältet när han plötsligt sa

        - Jag måste gå,  jag skulle mer än gärna vilja stanna här hela dagen med dig. När han

sa det kände blev jag varm i hela kroppen. Han som hela tiden hade tittat rakt in i mina ögon, som om han såg hela min själ, tittade nu ner i marken … 

-       Men jag måste verkligen gå, han tog min hand och kysste den, adjö min dam, sa han.

Jag kände en längtan när han red iväg, som om jag just förlorat något. Jag såg hans svarta lockar som drogs med i höstvinden. Och såg hans åskgrå ögon framför mig.

NEJ! Skrek min hjärna till mig, min far har redan ordnat allt med Nils familj. De väntar bara på att vi ska bli 18. Men jag vill ju inte, jag är inte kär i Nils! Skrek mitt hjärta.  Visst, jag älskar honom, men ..

Han har varit min bästa vän i hela mitt liv,  jag kan inte, vill inte. Nils vill ju inte ens ha mig, vi är bara vänner. Han är kär i en annan flicka i staden. Har vart det länge nu. Men det enda jag kunde tänka på var främlingens ögon.  Jag höll mig i närheten av fältet hela dagen så att jag skulle kunna springa dit fort om jag såg honom, då slog det mig. Jag hade inte frågat efter hans namn, inte något, hur kunde jag då känna såhär?! När solen var på väg ner över sjön på fältets västra sida hade jag gett upp hoppet, jag gick dit för att titta när solen gick ner över sjön. Då hör jag hovslag bakom mig. Jag vänder mig om. Det är Han. Mitt hjärta bultade. Han gick fram mot mig och smekte med handen över mitt hår, han lösgjorde mitt hår ur sin långa fläta, det blåste med den hårda vinden och smekte min kind, liksom hans hand gjorde. Vad gör jag, tänkte jag. Direkt därefter tänkte jag inte alls, jag ställde mig på tå för att nå hans ansikte, och så kysste jag honom. Det började som en liten oskyldig kyss. Men mina händer virade in sig i hans hår och han lade sina skyddande armar runt mig. Solen blänkte i vattnet och hans hår skiftade i gult och rött. Och jag var fångad.

-       Kira! Hallååå? Jannie tittade irriterat på mig, min dagdröm hade stört mitt i vårat

handlande. Vad tycket du om det här tyget? Är det för grovt? frågade Jannie.

-       Det är jättebra, svarade jag avlägset. Det var nu exakt 1år och 1 månad sedan jag träffade Duncan. Jag ska fylla 18 om två veckor och mitt bröllop med Nils är inte långt borta.

 Jag och Duncan träffades under största hemlighet i två månader och jag kunde inte sluta tänka på honom, han var i varje tanke, varje låt jag hörde och varje text jag läste. Så kom återigen dagen för höstmarknaden. Det viskades att prinsen från vårt grannland, Talmiga skulle komma dit. Och visst kom han. Han kom i häst och vagn. När han klev ur droskan var han mycket kunglig, han förde sig som en adelsman och var klädd som en, men jag såg honom framför mig i sina lärlingskläder och åskgrå ögon, det var min Duncan! Vad… Men… Va?! Var allt min hjärna skrek åt sig själv, vad hände här egentligen, så äntligen förstod jag. Han fick syn på mig genom trängseln. Jag sprang genast därifrån, ville inte höra eller se honom. Vad har jag gjort?!  Gick genom mitt huvud om och om igen. Jag hade nästan börjat inbilla mig att om min far förstod hur mycket vi älskade varandra skulle han låta mig gifta mig med Duncan istället för Nils. Mitt hopp dog. Jag är en bonddotter, och han är kunglig. Han har ljugit för mig, fått mig att hoppas, att älska… Det kändes som om världen slukade mig, som om jag sugits ned i kvicksand och kunde inte ens röra armarna för att kämpa mig upp till ytan. Vid solnedgången gick jag till sjön. Det var som om att jag visste att han skulle stå där. Han tittade på mig med tårar i de vackra åskgrå ögonen som fick bixtar att skjuta mot min kropp och ge mitt hjärta en stöt. Jag tog honom i famnen och grät jag också. Vad skulle vi göra.  Där borde vi avslutat allt. Gift oss med dem vi borde och kommit ihåg hur riktig kärlek kändes och vara tacksamma för att vi fick uppleva det åtminstone en kort tid i våra liv. Men det gjorde vi inte. Vi träffades vid sjön varje kväll i ett år, det finns en gammal överbliven stuga som var en utmärkt plats för två förbjudna älskare.

Allt oväsen på marknaden dog bort, en kunglig droska hade stannat på vägen, precis framför mig och Jannie. Ut klev kungen Finn, hans drottning Lena och deras son prins Duncan. Jag kunde inte röra mig.  Mitt hjärta sved bara genom att titta på honom. Han kom fram till mig och Jannie. Hälsade på oss, men allt kändes kallt, han uppträdde som en Prins förväntas att uppträda. Men han tittade knappt på mig. Ville han inte, eller kunde han inte. För 34 dagar sedan så skickade jag ett brev till Tolnedras slott adresserat till Duncan där jag skrev att vi inte kunde fortsätta lura oss själva. Och att vi måste avsluta det. Det krossade mitt hjärta att skriva det brevet. Jag visste att jag gett upp min enda chans till riktig passionerad kärlek. I ögonvrån  såg jag Nils komma gående, han såg fortfarande ganska nedstämd ut över att inte kunnat ta svinets öra, för nästa man som försökte hade lyckats ganska fort, vilket inte ökade hans självkänsla. Men han kom och kramade mig hårt.  Försökte trösta mig, viskade tyst

-       Det här klarar du, var stark, var den Kira jag vet att du är, du klarar detta.

Nils är den enda som vet allt. Om brevet, hur vi träffades. Han är min bästa vän. Jag kunde inte hålla det från honom. Och i gengäld har han spillt ut sitt hjärta om Isa, flickan han är kär i och som han har träffat i smyg. Men vi kom båda överens att vi inte kunde leva så i hela våra liv, det var inte rättvist mot oss eller dom. Så vi har stöttat och försökt hjälpa varandra på alla möjliga sätt sedan vi sagt adjö till våra riktiga älskade. Duncan gav Nils en tacksam blick för att han tröstade mig. Han visste att jag berättat allt för Nils. Sedan tittade han äntligen på mig, genom hela folkmassan så hittade han ett par midnattsblå ögon, mina ögon. Den åskgrå blicken letade sig in till det djupaste stället i mitt hjärta som finns till bara för de där ögonen, den blicken, den mannen.

-       Jag klarar inte av det här, sa jag till Nils.

-       Okej, jag tar hem dig.

Vid min grind tittade han på mig och sa försiktigt

-       Jag älskar dig Kira, det kommer aldrig bli som med Duncan, men jag älskar dig, du är min bästa vän, så lova mig att inte göra något dumt. Lova mig det Kira. Jag kan inte förlora dig på det sättet…

Jag nickade lågmält och kramade honom hårt.

När solen gått ned, och det var kolsvart ute, smög jag bort till sjön. På väg dit tittade jag upp på stjärnhimlen. Inte ens den verkade stor nog för mina känslor. Jag trodde att jag var ensam vid sjön när jag fick syn på en bredaxlad gestalt i mörkret.

-       Jag har väntat på dig. Kira… Det var Duncan, han nästan suckade ut mitt namn med en längtan som fick mig att vilja kasta mig i famnen på honom.

-       Snälla Duncan…  Gå.  Det var märkligt hur, genom att uttala de orden, det kändes som om ja skulle kvävas om motstridighet. Jag klarar inte av att du är här, det gör allt så mycket värre än vad det redan är. Jag kan knappt leva bara tanken på att aldrig mer få röra dina händer igen eller känna dem mot mina…  Han sträckte fram sin hand.

-       Jag är här, rakt framför dig. Min hand också. Sa han med ett milt leende lekandes i hand mungipor.

-       Jag kan inte. Jag får inte.  Hans hand fick tag i mitt halssmycke som han gett mig, ett läderband med en saltvattensten. Drog mig till sig. Och höll mig i sin trygga famn.

-       Jag älskar dig Kira. Mer än du kan föreställa dig. Du ska få se. Och så kysste han mig på pannan och gick.

Jag minns bara vagt att Nils hittade mig mitt i natten, jag satt nersjunken där Duncan lämnat mig. Nils tog tyst hem mig utan att min far märkte det. På morgonen tittade min far på mig, han undrade vad det var med mig, om det var något jag ville prata med honom om. För jag hade inte varit mig själv på flera veckor, jag bara ignorerade honom och fortsatte att diska. Jag älskar min far över allt annat, han har funnits där för mig och varit både mor och far sedan min mor gick bort, i barnsäng. Men jag kunde inte förmå mig att berätta för honom om Duncan. Han var så glad att han hade kunnat hitta en bra man som älskade mig och som hade det välställt som jag kunde gifta mig med, och han trodde ju att jag älskade Nils. Så jag kunde inte berätta för honom.

Nu var det dags för den stora torneringen. När jag och min far kom upp på läktarna tappade jag andan.  Det var så vackert, människor överallt som log och skrattade, banér i olika färger, blått gult, grönt.

Ståtliga hästar och deras ryttare. Nils skulle vara med. Han skulle vinna torneringen för min skull, hade han sagt. Och ge mig kransen som vinnaren traditionellt får och ger till sitt hjärtas dam. Han skulle rida under min favoritfärg, blå.  Jag hade kul. Kunde till och med glömma allt med Duncan under kamperna. Jag rycktes med i publikens skrik och hästarnas jämna hovslag. Det gick riktigt bra för Nils. Jag blev väldigt överraskad. Jag visste att han var en duktig ryttare, men inte så pass bra. Innan jag visste ordet av det så var det final. Nils var i final! Under sista kampen så var det knäpptyst bland åskådarna. Hästarna frustade. Riddarna förberedde sig. Så började hästarna röra sig, hovarna slog i takt med mitt hjärta. Riddarna möttes, de pekade på varandra med lansarna. Men min riddare var snabbare än den andre,  han stötte lätt bort den andra ryttaren ur sadeln med sin lans. Ljudet som följde var helt bedövande. Publiken jublade. Min riddare skrittade mot domaren för att få sitt pris, då gick det en stöt genom kroppen, det där var inte Nils. Riddaren kom mot mig med kransen fäst vid sin  lans. Jag ställde mig inte upp.

-       Var inte löjlig Kira, din blivande make vann den här torneringen till din ära, det är inte pinsamt.

Det var vad pappa trodde. Min make. Nils.

Jag ställde mig upp och tog emot kransen som hängde på den utsträckta lansen. Genom visiret mötte jag en åskgrå blick. Han fällde upp visiret. Alla drog efter andan. Prins Duncan.

”Vad gör han här?”, ” Varför gav han kransen till henne?” och ”Är det verkligen han?”.

Han satt av hästen gick till talarpodiet. Det blev tyst igen.

-       Jag älskar henne, ja, det gör jag. Det har jag gjort i 12 månader och 29, från det ögonblick då jag såg henne på detta fältet. Mina föräldrar lämnade landet igår i vredesmod och är på väg hem för att jag talade om detta för dem. Men det struntar jag i. Jag är ledsen för det, men jag vill inte leva utan henne...  han tittade upp och låste mina ögon vid hans, blixtar gick genom min kropp och hans ögon gödde hett när han tog till orda igen. Jag vill inte lve utan henne… Jag kan, men jag vill inte. Jag reste mig upp.  Far tog tag i min arm och tittade på mig.

-       Släpp pappa, jag vill gå till honom. Jag älskar honom. Låt mig gå… min röst bedjande nu.

-       Så har du aldrig sagt om Nils… Inte på det sättet…

-       Jag vet… För att det är Duncan och inte Nils jag känner så för… Pappa låt mig gå till honom! Jag var desperat. Hans ögon mjuknade. Han förstod.

-       Älskar du honom mer än mig? Sa han retsamt. 

-       Aldrig, sa jag illmarigt.

-       Vad väntar du på då,  gå till honom, sa han.

Jag började springa mot  podiet. Jag sprang, och togs emot av Duncans armar. Han kysste mig., hans läppar rörde sig med mina i välkända rörelser som jag älskade mer än allt, hans varma läppar mot mina och hans tunnga andhämtning mot min kind. Hela min kropp skrek av lycka. Varje atom i mig skrek ja!  Han fångade min blick.

-       Nu är du min, sa han med glimten i ögat. Och jag kommer aldrig att släppa.

Jag var tvungen att få ur mig en sak som jag velat säga väldigt länge.

      -     Jag älskar dig Duncan.  Viskade jag tyst i hans öra jag tyst, som på test. Det var första gången jag sa det. Jag bet mig i läppen åt mitt dåliga försök, och sa igen

-    Jag älskar dig Duncan. Det lät bra, mycket bra. Han log, jag log, mitt hjärta log.

Allt var bra.