(POV betyder Point Of View)

Om ni missat kapitel 1,  gå in på kategorin "The Heater" så hittar ni Första kapitlet där!

The Heater, Chapter 2 –  Unknowingly Two of a kind

Her POV

He saw me cringe even though I tried hard not to. His eyes narrowed in suspicion and worry and his forehead creased up in confusion. I understood what my cringing must have seemed like to him. Rejection. And for the shortest fraction of a second I felt pleased, he was hurt by the fact that I didn’t want him, but as soon as I saw the hurt in his eyes I wanted to slap myself. How could he even believe such a thing? That I wouldn’t want him? When I couldn’t go through the day without hearing his voice without experiencing actual physical pain. But when he said the word, man-eater, it reminded me of my other reality. I made a grimace at myself in my head. My other reality. The one where I have paws instead of hands. The one where I rip man-eaters apart… It was bearable before, but since the movie Twilight hit the movie theatre two weeks ago, I got reminded of my other reality more than I thought bearable. But now he is calling me man-eater, I spat the word out in my mind. I didn’t want the one and only normal element in my life mixed with that, my one and only normal element and the most important element too. I felt disgusted and upset at the same time and felt tremors roll down along my spine, and maybe his facial expression looked the way it did because my hands that were still in his hair were fists, fists with his hair, clenching my fists almost guaranteed him having his hair close to ripped out. As I watched his eyes getting more and more confused and hurt by the second it gave me the strength to stop the tremors and slowly unclench my fists. Wow, I am so messed up I told myself. I let my hands, now fully relaxed slide down, drawing small circles with my fingers in the nap of his neck. I rose up on my tiptoes to reach his lips, and I was once again amazed by the simple fact that he was taller than me. That didn’t happen a lot. As a general rule I was taller than guys. But he’s the exception. As our mouths reunited I felt a warmth spread inside my chest. He is the exception, he’s my exception, I thought happily.

“India…” He sighed my name.

His POV

My sigh was filled with emotions. I didn’t know which took the upper hand. The confusion, the pleasure, the longing or the pure contentment of just being close to her. She made me insane, what was it with her? Why did she cringe like that and mangle my hair? Just to, a few second later, kiss me like this? For a while I almost forgot why I should be confused, her sweet scent and her lips on mine took my concentration away from me. But the way her eyes flashed at my last words, her grey eyes turning cold as ice and the blue in them looking like lightningbolts shooting right at me, had me freaked out a little. I hated myself, I had caused her that pain, or made her upset. I wanted to punch myself in the stomach. AT first I felt my stomach turn inside out as I thought she was rejecting me, but her kiss now told me that was not that case… Man this girl has me insane! Her hands tightening around my neck, trying to hold me own on her lips when I slowly pulled away. I smiled, content by the disappointed look on her face, her lips plump and pouting. I felt my heart swell. Her eyes were back to looking the way they use to.  A dark grey, with a hint of light blue in them. They were warm and the grey almost shimmery. They hold the resemblence to the way I have pictured hot melted silver must look like. Her fingers were still gentle on my neck, tracing along my hairline with feather light touch, distracting me.

“India…” I sighed, this sigh was only coming out of my own longing to kiss her again and never letting her  go, but knowing I wouldn’t get close to her again if I didn’t give her back to her mother in the coming minutes. 

“Your mother is waiting…” And as I spoke the words India’s phone rang. We heard Kurt Cobain’s voice “Load up on guns, bring your friends” as the first line in the song goes. I laughed

“Yeah, like I said, you better go inside or else your mother will load up her guns and chase me down the street” She made a face but sighed in defeat

“Guess you’re right” She said as she shut the phone down. We walked towards the door, she walked close to me, her head leaning towards my shoulder as I had my arm around her. As we reached the door I very reluctantly removed my arm. I leaned down and placed a kiss on her forehead, knowing that is I came too close to her lips her mother would definitely have to wait much, much longer. She smiled at me as I turned around to walk to my car.

“Joseph…” I heard her voice call my name, and oh what a sweet voice, I turned to face her as she stood 

 on the porch “See you tomorrow…” She said with a smile on her face. She turned and put her door on the handle. I could hear her sigh and mutter to herself “Entering the gates of hell…” and I had to choke the attack of laugh I felt bubbling up from my chest in my throat. 

I was back in the car, the engine purring to life. I felt so frustrated. The sound of an engine with a 425 horsepowers starting put a wide grin on my face, but right now I just wanted to run. I wanted the trees to flash by me, to feel the air sweep through my fur, feel the claws of my paws dig into the earth as I sprinted and let out all this energy, all coming from the pure happiness of India. She wanted me. India wants me and she kissed me…Her lips fit so perfectly together with mine, and her hands almost seemed to be molded to fit the shape of my neck. My mind replayed the whole kiss and before I knew it I was out on the highway, I stepped on the gas pedal and heard the engine roar, I felt how I got pressed back in the seat when the pointer in the speedometer closed 120 miles/hour. A wide grin spread across my face. This would do until I got home with the car. I was home in no time, I didn’t even go inside. I wanted to phase, no, I needed to phase. I was already dressed in fur. Running. The feeling of how right everything felt threatening an explosion of feeling in me. I ran faster and faster. Flying over the damp and soft floor of the forrest. When I reached the waterfall close to the mountains, I came to a halt.

“You feel like sharing?” I heard Alexas amused voice in my head. I had been so

busy running, the feeling in my body taking over completely I hadn’t even thought of the reason behind my happiness. But now all the memories of the day I spent with India rushed through my head for everyone to hear.

“I assumed she had something to do with it” I heard Alexa state with a smug

intonation.

“He’s like a boy-scout who just earned his first badge” Islena said with a voice filled with

annoyance. “you know, I am very bothered by the fact that I wanted to do the same thing as you, run out of pure joy, sprint… for kissing a girl,” She emphasised on “girl”, “ but I haven’t kissed a girl have I Joe? No. So could you please be so kind as to control your emotions, thanks”  I heard Dylan laugh at Islenas burst of emotions on the subject.

 “Then just stop listen Ice” I snapped at her.

“Yeah, ‘cause I really do have much of a choice there do I?”

“She’s got a point..:” I heard  Dylan’s calm voice muse.

“Oh, never mind Ice, Joseph, she’s just having a hard time now, what with questioning her sexuality and 

all” Alexas voice was interrupted by a low growl from Islena, from the deepest place in her chest but Alexa kept going with the same amused tone as before “Just phase back and I’ll come and get you, it can be nice for you too having your thoughts to yourself right now… I’ll come and get you with the jeep.” I felt the annoyance bubbling in my chest, Why couldn’t Islena phase back instead if she was having such difficulties with my thoughts…

“Because Joseph... It's because I am starting to feel a little… uncomfortable thinking

about India that way… Sorry bro… Just stay, phase and I’ll come and get you.” I felt Alexa gone from the link and started to phase too but I heard Dylan muse

“Yeah, nice of you guys, first Ace leaves me and now you Joseph… Not cool.”

“And what am I a dead tree?” Islena was still annoyed and now, also, insulted,

not a pleasant combination when it come to her.

“If only life was that simple…” Dylan sighed and the last thing I heard was

Islena hurling her body onto Dylan's with enough force to tip over a cow and I couldn’t help a chuckle escape my lips. Then I was back on my feet again.

Nu ni. Nu ska jag göra ett försök på en Fan-Fic - mitt första försök någonsin! Jag kommer skriva på engelska, hoppas det är okej? Här kommer Teasern, och om ni gillar den lovar jag att skriva mer! Så tyck till nu, denna fan-fics liv hänger på att ni läser denna teaser! 

Without further a do, I give you: 

The Heater, Chapter 1 - Teaser

He is driving. His left arm stretched out with his hand casually resting on to the steering wheel. His face is calm as he pushes the car faster and faster down the almost abandoned road. He rose his right arm from the shift, ran his hand through his hair, absentmindedly making me want him. I couldn't imagine a place I would rather be. Despite the Jeep lacking air-conditioning, that the bumpy road almost have me biting my own tongue and even though as soon as I got home and walked through the front door would also be like walking through the gates of hell. My mom unleashing the wraths from hell on me. She expected me home about an hour ago, maybe more. I couldn't be sure, I really didn't feel that my watch was the best thing I could rest my eyes on. He was. He was also the reason why I felt that the gates of hell that awaited me didn't seem all that bad. He knows I love to ride fast, so he did, but when he, with a soft turn of the car, pulled up on my driveway I felt that I in the future would make sure the car-rides took a hell of a lot longer than that, my eyes were not even close of being satisfied by looking at him yet, taking him in.  

"I'll bet you anything that is your dear mother" he said with a grin. I looked down at the blue tinted display. Dear Mother.  

"Yep. I wish she would cool it just a bit..." 

"Can't say I blame her, if I were in her position I would get you away from me as soon as possible..." 

            "...and breath" he instructed with a tone of content amusement in his voice, but this time we were both in on the joke. I wanted his lips on mine again, he tasted like hot dark coffee and… Something else, I couldn't put my finger on it, but the taste was familiar...homey... Before I could stop myself I blurted out 

            "You taste... yummy..." Yummy?! Honestly?! Was that the best you could come up with? He interrupted my thoughts, his mouth kissing my lower lip with a feather light touch. 

Detta är en till berättelse från "dåtiden", hoppas ni står ut ;)

Det är ett gammalt verk av mig, tror jag skrev det i 7:an, för 5 år sedan, men jag hittade det ien gammal mapp på datorn i förmiddags och blev lite sentimental, så - här har ni en berättelse från mig som byggdes upp i min 14-åriga hjärna i en bilresa från Göteborg till Örebro! Enjoy!

- Stoppa ner kniven och sluta larva dig Nils, sa jag till honom.

Han hörde mig inte, han var alldeles för upptagen med att jaga runt svinet i stian.

Jag och Jannie stod bredvid den stora skylten ”Kan du ta svinets öra?”.

-       Oroa dig inte Kira, jag ska ta örat, skrek han, medans han stint stirrade in i svinets

små svarta ögon. Jag och Jannie fortsatte vidare på marknaden. Den hölls en gång om året, varade i en vecka. Höstmarknaden,  med exotiska smycken, torneringar och jonglörer. Marknaden ligger på ett stort fält, till norr är det skogen, trollskogen. Till söder ligger min stad, vår stad, Honeth. De vita slottstornen sträcker sig mot den klarblå himlen. I öst står bergen, momuntala och eviga. För ett år och en dag sedan stod jag här mitt på fältet innan karavanerna kommit. Det var helt tyst och fridfullt. Staden i söder, bergen i öster. De finns där än och jag minns än.

Solen höll på att gå upp, han kom från ingenstans. Det första jag lade märke till var hans åskmolnsgråa ögon som höll kvar mina. Solen höll på att gå upp över de gnistrande bergstopparna. Den fick det att se ut som om bergen var täckta med tusentals kristaller. Duncan var som ingen jag någonsin  träffat. Han hade en märkvärdig stolthet i hur han rörde sig men han var klädd helt simpelt och hans häst saknade de utsmyckningar en adelsman har, så jag antog att han var en lärling av något slag. Han var tystlåten, men det var hans ögon som pratade, hans ögon, hela han fanns där inne. När han väl sa något så var det alltid något riktigt. Inte något larv eller meningslöst, det hade en mening. Det var något som hände inom mig när han tittade på mig. Solen stod  högt på himlen ovanför fältet när han plötsligt sa

        - Jag måste gå,  jag skulle mer än gärna vilja stanna här hela dagen med dig. När han

sa det kände blev jag varm i hela kroppen. Han som hela tiden hade tittat rakt in i mina ögon, som om han såg hela min själ, tittade nu ner i marken … 

-       Men jag måste verkligen gå, han tog min hand och kysste den, adjö min dam, sa han.

Jag kände en längtan när han red iväg, som om jag just förlorat något. Jag såg hans svarta lockar som drogs med i höstvinden. Och såg hans åskgrå ögon framför mig.

NEJ! Skrek min hjärna till mig, min far har redan ordnat allt med Nils familj. De väntar bara på att vi ska bli 18. Men jag vill ju inte, jag är inte kär i Nils! Skrek mitt hjärta.  Visst, jag älskar honom, men ..

Han har varit min bästa vän i hela mitt liv,  jag kan inte, vill inte. Nils vill ju inte ens ha mig, vi är bara vänner. Han är kär i en annan flicka i staden. Har vart det länge nu. Men det enda jag kunde tänka på var främlingens ögon.  Jag höll mig i närheten av fältet hela dagen så att jag skulle kunna springa dit fort om jag såg honom, då slog det mig. Jag hade inte frågat efter hans namn, inte något, hur kunde jag då känna såhär?! När solen var på väg ner över sjön på fältets västra sida hade jag gett upp hoppet, jag gick dit för att titta när solen gick ner över sjön. Då hör jag hovslag bakom mig. Jag vänder mig om. Det är Han. Mitt hjärta bultade. Han gick fram mot mig och smekte med handen över mitt hår, han lösgjorde mitt hår ur sin långa fläta, det blåste med den hårda vinden och smekte min kind, liksom hans hand gjorde. Vad gör jag, tänkte jag. Direkt därefter tänkte jag inte alls, jag ställde mig på tå för att nå hans ansikte, och så kysste jag honom. Det började som en liten oskyldig kyss. Men mina händer virade in sig i hans hår och han lade sina skyddande armar runt mig. Solen blänkte i vattnet och hans hår skiftade i gult och rött. Och jag var fångad.

-       Kira! Hallååå? Jannie tittade irriterat på mig, min dagdröm hade stört mitt i vårat

handlande. Vad tycket du om det här tyget? Är det för grovt? frågade Jannie.

-       Det är jättebra, svarade jag avlägset. Det var nu exakt 1år och 1 månad sedan jag träffade Duncan. Jag ska fylla 18 om två veckor och mitt bröllop med Nils är inte långt borta.

 Jag och Duncan träffades under största hemlighet i två månader och jag kunde inte sluta tänka på honom, han var i varje tanke, varje låt jag hörde och varje text jag läste. Så kom återigen dagen för höstmarknaden. Det viskades att prinsen från vårt grannland, Talmiga skulle komma dit. Och visst kom han. Han kom i häst och vagn. När han klev ur droskan var han mycket kunglig, han förde sig som en adelsman och var klädd som en, men jag såg honom framför mig i sina lärlingskläder och åskgrå ögon, det var min Duncan! Vad… Men… Va?! Var allt min hjärna skrek åt sig själv, vad hände här egentligen, så äntligen förstod jag. Han fick syn på mig genom trängseln. Jag sprang genast därifrån, ville inte höra eller se honom. Vad har jag gjort?!  Gick genom mitt huvud om och om igen. Jag hade nästan börjat inbilla mig att om min far förstod hur mycket vi älskade varandra skulle han låta mig gifta mig med Duncan istället för Nils. Mitt hopp dog. Jag är en bonddotter, och han är kunglig. Han har ljugit för mig, fått mig att hoppas, att älska… Det kändes som om världen slukade mig, som om jag sugits ned i kvicksand och kunde inte ens röra armarna för att kämpa mig upp till ytan. Vid solnedgången gick jag till sjön. Det var som om att jag visste att han skulle stå där. Han tittade på mig med tårar i de vackra åskgrå ögonen som fick bixtar att skjuta mot min kropp och ge mitt hjärta en stöt. Jag tog honom i famnen och grät jag också. Vad skulle vi göra.  Där borde vi avslutat allt. Gift oss med dem vi borde och kommit ihåg hur riktig kärlek kändes och vara tacksamma för att vi fick uppleva det åtminstone en kort tid i våra liv. Men det gjorde vi inte. Vi träffades vid sjön varje kväll i ett år, det finns en gammal överbliven stuga som var en utmärkt plats för två förbjudna älskare.

Allt oväsen på marknaden dog bort, en kunglig droska hade stannat på vägen, precis framför mig och Jannie. Ut klev kungen Finn, hans drottning Lena och deras son prins Duncan. Jag kunde inte röra mig.  Mitt hjärta sved bara genom att titta på honom. Han kom fram till mig och Jannie. Hälsade på oss, men allt kändes kallt, han uppträdde som en Prins förväntas att uppträda. Men han tittade knappt på mig. Ville han inte, eller kunde han inte. För 34 dagar sedan så skickade jag ett brev till Tolnedras slott adresserat till Duncan där jag skrev att vi inte kunde fortsätta lura oss själva. Och att vi måste avsluta det. Det krossade mitt hjärta att skriva det brevet. Jag visste att jag gett upp min enda chans till riktig passionerad kärlek. I ögonvrån  såg jag Nils komma gående, han såg fortfarande ganska nedstämd ut över att inte kunnat ta svinets öra, för nästa man som försökte hade lyckats ganska fort, vilket inte ökade hans självkänsla. Men han kom och kramade mig hårt.  Försökte trösta mig, viskade tyst

-       Det här klarar du, var stark, var den Kira jag vet att du är, du klarar detta.

Nils är den enda som vet allt. Om brevet, hur vi träffades. Han är min bästa vän. Jag kunde inte hålla det från honom. Och i gengäld har han spillt ut sitt hjärta om Isa, flickan han är kär i och som han har träffat i smyg. Men vi kom båda överens att vi inte kunde leva så i hela våra liv, det var inte rättvist mot oss eller dom. Så vi har stöttat och försökt hjälpa varandra på alla möjliga sätt sedan vi sagt adjö till våra riktiga älskade. Duncan gav Nils en tacksam blick för att han tröstade mig. Han visste att jag berättat allt för Nils. Sedan tittade han äntligen på mig, genom hela folkmassan så hittade han ett par midnattsblå ögon, mina ögon. Den åskgrå blicken letade sig in till det djupaste stället i mitt hjärta som finns till bara för de där ögonen, den blicken, den mannen.

-       Jag klarar inte av det här, sa jag till Nils.

-       Okej, jag tar hem dig.

Vid min grind tittade han på mig och sa försiktigt

-       Jag älskar dig Kira, det kommer aldrig bli som med Duncan, men jag älskar dig, du är min bästa vän, så lova mig att inte göra något dumt. Lova mig det Kira. Jag kan inte förlora dig på det sättet…

Jag nickade lågmält och kramade honom hårt.

När solen gått ned, och det var kolsvart ute, smög jag bort till sjön. På väg dit tittade jag upp på stjärnhimlen. Inte ens den verkade stor nog för mina känslor. Jag trodde att jag var ensam vid sjön när jag fick syn på en bredaxlad gestalt i mörkret.

-       Jag har väntat på dig. Kira… Det var Duncan, han nästan suckade ut mitt namn med en längtan som fick mig att vilja kasta mig i famnen på honom.

-       Snälla Duncan…  Gå.  Det var märkligt hur, genom att uttala de orden, det kändes som om ja skulle kvävas om motstridighet. Jag klarar inte av att du är här, det gör allt så mycket värre än vad det redan är. Jag kan knappt leva bara tanken på att aldrig mer få röra dina händer igen eller känna dem mot mina…  Han sträckte fram sin hand.

-       Jag är här, rakt framför dig. Min hand också. Sa han med ett milt leende lekandes i hand mungipor.

-       Jag kan inte. Jag får inte.  Hans hand fick tag i mitt halssmycke som han gett mig, ett läderband med en saltvattensten. Drog mig till sig. Och höll mig i sin trygga famn.

-       Jag älskar dig Kira. Mer än du kan föreställa dig. Du ska få se. Och så kysste han mig på pannan och gick.

Jag minns bara vagt att Nils hittade mig mitt i natten, jag satt nersjunken där Duncan lämnat mig. Nils tog tyst hem mig utan att min far märkte det. På morgonen tittade min far på mig, han undrade vad det var med mig, om det var något jag ville prata med honom om. För jag hade inte varit mig själv på flera veckor, jag bara ignorerade honom och fortsatte att diska. Jag älskar min far över allt annat, han har funnits där för mig och varit både mor och far sedan min mor gick bort, i barnsäng. Men jag kunde inte förmå mig att berätta för honom om Duncan. Han var så glad att han hade kunnat hitta en bra man som älskade mig och som hade det välställt som jag kunde gifta mig med, och han trodde ju att jag älskade Nils. Så jag kunde inte berätta för honom.

Nu var det dags för den stora torneringen. När jag och min far kom upp på läktarna tappade jag andan.  Det var så vackert, människor överallt som log och skrattade, banér i olika färger, blått gult, grönt.

Ståtliga hästar och deras ryttare. Nils skulle vara med. Han skulle vinna torneringen för min skull, hade han sagt. Och ge mig kransen som vinnaren traditionellt får och ger till sitt hjärtas dam. Han skulle rida under min favoritfärg, blå.  Jag hade kul. Kunde till och med glömma allt med Duncan under kamperna. Jag rycktes med i publikens skrik och hästarnas jämna hovslag. Det gick riktigt bra för Nils. Jag blev väldigt överraskad. Jag visste att han var en duktig ryttare, men inte så pass bra. Innan jag visste ordet av det så var det final. Nils var i final! Under sista kampen så var det knäpptyst bland åskådarna. Hästarna frustade. Riddarna förberedde sig. Så började hästarna röra sig, hovarna slog i takt med mitt hjärta. Riddarna möttes, de pekade på varandra med lansarna. Men min riddare var snabbare än den andre,  han stötte lätt bort den andra ryttaren ur sadeln med sin lans. Ljudet som följde var helt bedövande. Publiken jublade. Min riddare skrittade mot domaren för att få sitt pris, då gick det en stöt genom kroppen, det där var inte Nils. Riddaren kom mot mig med kransen fäst vid sin  lans. Jag ställde mig inte upp.

-       Var inte löjlig Kira, din blivande make vann den här torneringen till din ära, det är inte pinsamt.

Det var vad pappa trodde. Min make. Nils.

Jag ställde mig upp och tog emot kransen som hängde på den utsträckta lansen. Genom visiret mötte jag en åskgrå blick. Han fällde upp visiret. Alla drog efter andan. Prins Duncan.

”Vad gör han här?”, ” Varför gav han kransen till henne?” och ”Är det verkligen han?”.

Han satt av hästen gick till talarpodiet. Det blev tyst igen.

-       Jag älskar henne, ja, det gör jag. Det har jag gjort i 12 månader och 29, från det ögonblick då jag såg henne på detta fältet. Mina föräldrar lämnade landet igår i vredesmod och är på väg hem för att jag talade om detta för dem. Men det struntar jag i. Jag är ledsen för det, men jag vill inte leva utan henne...  han tittade upp och låste mina ögon vid hans, blixtar gick genom min kropp och hans ögon gödde hett när han tog till orda igen. Jag vill inte lve utan henne… Jag kan, men jag vill inte. Jag reste mig upp.  Far tog tag i min arm och tittade på mig.

-       Släpp pappa, jag vill gå till honom. Jag älskar honom. Låt mig gå… min röst bedjande nu.

-       Så har du aldrig sagt om Nils… Inte på det sättet…

-       Jag vet… För att det är Duncan och inte Nils jag känner så för… Pappa låt mig gå till honom! Jag var desperat. Hans ögon mjuknade. Han förstod.

-       Älskar du honom mer än mig? Sa han retsamt. 

-       Aldrig, sa jag illmarigt.

-       Vad väntar du på då,  gå till honom, sa han.

Jag började springa mot  podiet. Jag sprang, och togs emot av Duncans armar. Han kysste mig., hans läppar rörde sig med mina i välkända rörelser som jag älskade mer än allt, hans varma läppar mot mina och hans tunnga andhämtning mot min kind. Hela min kropp skrek av lycka. Varje atom i mig skrek ja!  Han fångade min blick.

-       Nu är du min, sa han med glimten i ögat. Och jag kommer aldrig att släppa.

Jag var tvungen att få ur mig en sak som jag velat säga väldigt länge.

      -     Jag älskar dig Duncan.  Viskade jag tyst i hans öra jag tyst, som på test. Det var första gången jag sa det. Jag bet mig i läppen åt mitt dåliga försök, och sa igen

-    Jag älskar dig Duncan. Det lät bra, mycket bra. Han log, jag log, mitt hjärta log.

Allt var bra.

  et var en gång, för länge länge sedan, en kung som hade en dotter, Alix. Han var tvungen att uppfostra henne utan en mor, eftersom modern dog i barnsäng. Det var tufft att uppfostra en dotter utan en mor. Speciellt när det kom till kärlek. Hennes far var väldigt beskyddande och tillät henne bara att vara i närheten av en man utöver honom själv. En ung man vid namn Julian. Han var kapten på kungens största skepp, Constance, och kungen visste att Julians enda kärlek var havet och att han inte kunde förtrollas av Alix charm, eller skulle försöka förföra henne. Så Alix lekkamrat och beskyddare när hon växte upp var Julian som var sju år äldre än hon själv. Julian lät henne följa honom överallt. Han lärde henne allt om båtar och om konsten att segla. Han lärde henne att visa respekt inför havet och krafterna havet besatt.

Nu hade de båda blivit äldre och de var fortfarande goda vänner, trodde både Julian och Kungen. Alix däremot ville annat. Men det kom inte på fråga och det visste hon. Hon var prinsessa och Julian endast en kapten. Dessutom hade hon varit trolovad med en prins i ett grannland som hennes far haft en fejd med i ett otal år. Så att lova bort sin dotter till det landets äldste son när hon fyllt arton skulle få honom ur fejden som han höll på att förlora. Alix levde i total ovetskap om detta. Hon tillbringade sina dagar med att lära sig brodera, skriva latin och spela piano forte. Hon fick inte längre springa på bryggorna. Hon var sexton år fyllda och skulle lära sig att föra sig som en dam. Men detta stoppade henne inte. Hon smet ner till bryggan, hamnen, flottan och båtarna så fort hon fick chans och ibland, om hon hade tur, lät hennes far henne få följa med på en dagsutflykt med något av skeppen. Hon hatade att vara en dam och att vara instängd i slottet. Hon ville ut på vattnet, känna vinden slita upp hennes prydiga frisyr, fylla lungorna av havsluft, hon drogs med en magisk kraft mot horisonten. Och ibland önskade hon att hon var en simpel gast på ett av Julians skepp. Inte nog med att hon led över att vara tvungen att ändra sitt liv så mycket nu när hon blivit äldre, utan Julian skulle retas med henne också.

-       Jaså du Alix, du har gått över till andra sidan, den sidan med brokader, gungstolar och damsadlar.

Han sa detta med en glimt i ögat, för han visste mycket väl att hennes far aldrig skulle lyckas med att få henne att rida i damsadel.

-       För det har jag inte alls, utbrast hon.

-       Jaså inte, sa han och höjde ett ögonbryn, bevisa det då, la han till och log retandes med henne.

-       Okej, sisten upp i masten!

Hon börjar springa mot masten men han får tag på henne, snurrar runt henne så hon är insnurrad i hans famn, med hans armar runt om henne. Hon känner värmen från hans kropp och reagerar på hans intensiva blick när hon tittar upp mot honom.

-       Nehej du Alix, din far skulle sakta vrida nacken av mig och kasta mig till havets botten med en kanonkula fastkedjad vid min fot om han fick reda på att jag fick dig att klättra upp i masten, din dummer.

-       Han behöver inte få veta, sa hon fortfarande leendes i hans famn.

-       Jaså och hur ska det gå till, ska du klä ut dig till en besättningsman kanske? Sa han och log. Hon fick inte fram ett ord till svar, fortfarande låst av hans blick och hans armar. Han verkade å andra sidan helt opåverkad, släppte henne och skrattade,

- Du galna flicka, du kommer att få mig degraderad till kökspojke om du inte slutar upp med sådant här snart.

Han lät ond, men när han vände sig om såg hon glimten i hans ögon och hennes hjärta tog ett skutt. Men hon var rädd, tänk om hon snart skulle bli tvungen att hålla sig inomhus, inte få segla mer, inte få ha sin frihet, inte få … få ... få umgås med Julian. Det var en tanke hon inte stod ut med.

En tid efter detta, började hennes far bli allt strängare mot henne, hennes utflykter mot bryggan blev allt färre och hennes samtal med Julian allt kortare. Snart fick hon nästan inte träffa honom över huvud taget. Det var då hennes far en dag kallade in henne till sitt arbetsrum. Och berättade att inom tre månader så skulle hon resa till grannlandet och gifta sig med kronprinsen där. Hon kunde inte tro på sin far, först skrattade hon åt det, men sen när hon såg sin fars oroade ansikte insåg hon att detta var på riktigt.

-       NEJ!

-       Alix, tro mig när jag säger att detta inte är vad jag vill, men jag har låtit dig göra vad du vill så länge att du väl har fått nog av friheten? Sjölivet, och att leva som en pojke har väl inte varit så kul? Tänk att få vara din egen husfru, vara drottning, vara en riktig dam, vore inte det underbart?

Sade hennes far med förhoppningen att hon skulle tycka att det lät förtrollande underbart, men han kände sin dotter alltför väl. Hon reste sig upp och i vredesmod välte hon stolen, drog ihop kjortlarna och sprang längs med korridorerna, hon avskydde klappren hennes små spetsskor skapade mot golvet, allt det kvinnliga, hon hatade allt som hon visste att kronprinsen skulle älska. Den barbaren. Hon sprang till sin flygel, drog av sig alla kjortlar, krinoliner och korsetter, ruskade ur håret ur dess hårda knut, drog på sig ett par byxor och en tunika över detta och drog ett snöre i midjan men lät håret hänga fritt över ryggen. När hon sprang ut ur slottet gnistrade det ljusa håret mot solen, och tjänstefolken kände inte genast igen henne, utan lät henne springa. När hon närmade sig hamnen såg hon ett skepp på väg att lägga ut, och hon såg en ryggtavla vänd mot horisonten, men det är en ryggtavla hon känner igen ack så väl, Julian. Hon springer fortare och fortare, och när hon nått bryggan har skeppen redan lossat ut från bryggan, men hon springer och hoppar, besättningen ser bara en galen flicka som hoppar och alla står som förfrusna och tror att hon ska hamna i vattnet, men Alix når skeppet och tar tag i en vant och svingar sig överbord och landar med ett smidigt hopp på fötterna ombord på skeppet. Plötsligt ser alla att det är Alix och skrattar bara, och återgår till sina sysslor, Julian stod bara och tittade på henne och skrattade.

-       Är du tillbaka till oss igen Alix? Vi har saknat dig!

-       Vilka vi?

-       Jag och havet, säger han godmodigt, han tar hennes hand och

leder henne upp mot rodret, hans starka arm ligger runt hennes midja, och när de kommer upp till rodret, ställer han sig och lutar sig käckt mot det och tittar på henne med ett mystiskt leende och hans mörka ögon riktigt glittrar från ett skratt han håller inne.

-       Vad? Säger hon irriterat och tittar på honom

-       Inget, jag bara funderar på om du verkligen ska vara här, missförstå mig inte, jag älskar att ha dig tillbaka på mitt skepp, men något säger mig att den där språngmarschen, det där hoppet du just gjorde och din utstyrsel är något som din far inte har godkänt. Han tittade frågande på Alix, och när hon tittade in i ögonen och var här hos mannen hon hade växt upp med, den

person hon litade mest på i hela världen och den hon ville gifta sig med kunde hon inte hålla det inne. Hon skrek ut av instängd vrede, men grät inte, det var inget hon gjorde, Alix av Carinthia grät inte, det var en sak hon visste, men hon skrek av förtvivlan, av vrede och av undertryckt smärta, hon berättade om hennes fars arrangemang, om barbaren till kronprins som hon kallade honom. Julian pratade med henne och lugnade ner henne, men inget han sa kunde få henne att känna som om att det här skulle lösa sig. Utan hon bad honom istället att berätta om vad som hänt när hon varit instängd i slottet. Många män i Julians besättning hade lämnat ön. Han behövde nya män och skulle rekrytera till veckan, och han var tvungen att komma på några prövningar de ska genomföra.

-       Ditt hopp där känns ju passande, det är inte många som skulle våga det.

När han såg som mest fundersam ut fick Alix tanken, och hon hasplar ur sig den som om det vore något alldagligt, och oj vad hon ångrade det sen .

-     Julian, kan inte du gifta dig med mig? Far älskar dig, han skulle tycka att det är en bra idé. Hon tittade på honom med bedjande ögon. Snälla tänkte hon. Han

bara tittade på henne, reser sig tvärt upp.

-     Vad säger du? Vill du att jag ska rädda dig från en hemsk kronprins och gifta mig med dig? Och bli fastlåst vid land? Och aldrig mer få vara kapten? Att sitta fast i ett kärlekslöst äktenskap? Bara för att du inte vill gifta dig med ”barbaren”?

-       Nej, Julian, det är inte så … jag vill, jag .. jag skulle aldrig vilja låsa fast dig vid land, det är ju det jag ... älskar hos dig viskade hon, fast han hade redan

vänt sig bort och beordrat besättningen att vända tillbaka mot land. Han var besviken och arg. Hur kunde hon tro att han skulle kunna ge upp sina skepp, sin kärlek för havet för att bli en prins, att han skulle vara någon ersättare för en barbar. Sakta men säkert insåg han att han mest av allt är besviken för att Alix inte vill ha honom, för att han är han och för att hon inte älskar honom. Han inser hur blind han varit och hur han har övertalat sig själv att havet är det enda han bryr sig om. Han vet att det han saknat under den senaste tiden hade varit Alix skratt som klingade i takt med vågorna som slog längs med skeppet och hennes intensiva blick mot horisonten när hon var fundersam. Havet var hans kärlek, men utan Alix bredvid honom fattades något. Det kändes som han just har fått ett stor knivhugg i hjärtat. Han älskar henne, och hon vill bara ha en räddare ur situationen. Nåväl, tänkte han stolt. Jag tänker inte vara hennes tjänare.

När Alix steg i land vände sig Julian om och tittade på henne med gnistrande blick. Hans mörka lockar drogs av vinden och han sa tyst

- Alix, gå hem till din far, gå hem.

amle Kasper

Hon kände hur hela hon skrek av frustration, vad var det med honom, vad hade hon gjort fel. Hon ville inte låsa honom, hon ville inte att han skulle bli prins hon ville ha honom precis så som han var, hon ville bo med honom på skeppet, på Constance, leva på havet med honom. Han var ingen ersättare, han var hennes förstahandsval. Hon hade bara inte insett det tills just det ögonblicket. Han trodde att hon ville gifta sig, bli en liten drottning och sy och ha fina klänningar, kände han henne inte bättre än så? Hon sjönk ner på en hög med fiskenät och suckade, fällde en tår, men torkade snabbt bort den. Hennes liv gick i bitar, vad skulle hon göra? Hon kännde en hand på sin axel och en vänlig röst som frågade hur var är med henne. Det var en båtsman såg det ut som, en gammal en. Hon hade aldrig sett honom förut. Men han tröstade henne och bjöd henne på lite te i ett båtskjul och lyssnade på henne och lät henne förklara allt som skett. Hans ljusblå ögon tittade rakt in i hennes själ kändes det som.

-       Jag har en idé unga dam, men detta klarar du bara om du har lite skinn på näsan och kan lite om båtar.

-       Tro mig, jag vet hur man ska handlas med skepp, jag har lärt mig av den bästa, sa hon och tänkte tillbaka på när Julian hade lärt henne hur man riggar ett skepp.

-       Bra, lyssna då på det här. Så berättade den vänliga gamle mannen om sin plan. Du ska prata med din far. Och berätta att du vill gifta dig med Julian och eftersom din far är så stark i sin tro att Julian bara älskar havet, så kommer han bara skratta att åt dig, men fortsätt att insistera. Eftersom han tror det och eftersom han tycker om Julian, så kommer han antagligen att säga att om du inom tre dagar lyckas få Julian att vilja gifta sig med dig, så slipper du gifta dig men barbaren till Kronprins.

Alix lyste genast upp och kramade den vänlige gubben

-       Tack så mycket …

-       Kasper heter jag min sköna dam.

-       Tack så mycket, Kasper. Sa Alix med ton av äkta tacksamhet i rösten.

Alix gick med raska steg upp mot slottet. Väl inne i sin kammare drog hon på sig sin vackraste klänning och satte upp året i en mycket vacker och avancerad frisyr. Detta borde imponera på far, tänkte hon. Hon avslutade hela ”konstverket” med att sätta på sig ett grönt diadem. Det diadem hennes far gett henne för att det framhävde hennes ögon, som han uttryckte sig. Hon tittade rakt in i spegeln och tänkte för sig själv, ”Dessa ögon… alla män jag träffat har liknat dem vid smaragder. Alla utom en man”. Hon bubblade av skratt inombords när hon tänkte på alla gånger som Julian jämfört dem med sjögräs och hur chockade alla hertigar och grevar hade blivit när de hörde honom säga det, men hon kunde bara le. Hon tågade med bestämda steg mot sin fars arbetsrum. Hon tog tag i bronsörnen och knackade tre hårda slag på den stora ekdörren.

-       Kom in!

Hon gick in och satte sig mittemot sin far vid skrivbordet.

-       Jaså Alix, har du lugnat ner dig än?

-       Ja.

-       Du har något i kikaren min dotter, det ser jag i din blick. Vad är du nu kokat ihop?

-       Far, jag vill gifta mig.

-       Underbart! Jag skriver genast till …

-       Jag vill gifta mig med Julian.

-       Och så kan vi … Va?!

-       Jag älskar Julian, fortsatte hon helt lugnt.

-       Julian ... kapten Julian?

-       Ja, Julian.

Kungen tittade på sin dotter med stora ögon och skrattade gott och länge åt hennes dumheter. Julian älskar havet och är gift med det. Det finns ingen annan kvinna i hans liv. Det visste väl hon, hon som känner honom, tänkte han. Kungen lät henne hållas, han insåg att det här var hans perfekta chans.

-       Du vill alltså gifta dig med Julian?

-       Ja, det vill jag.

Han log och tyckte att han var jättelistig.

-       Alix, du får gifta dig med Julian om du får honom att fria till dig inom tre dagar. Annars gifter du dig med kronprinsen.

Inombords tjöt hon till av lycka men hon visade ingenting, utan tittade på sin far och sa enkelt

-       Tack far. Hon var på väg ut men stannade när hon kom att tänka på Kasper,

hon ville belöna honom för det han gjort.

-       Far, var har båtsmannen Kasper sitt skepp?

-       Vem?

-       Kasper, en vänlig gammal man med ljusblå ögon, han har nog jobbat i hamnen länge.

-       Nej du lilla gumman, det finns ingen äldre man vid namn Kasper här inte.

-       Är du säker far?

-       Väldigt.

Alix gick till sin flygel och in till sitt rum, och krånglade sig ur alla kjolar, rufsade till håret och funderade över vem Kasper var, hennes far kände trots allt till alla män som jobbade i hamnen, i alla fall den äldre generationen. Hon traskade fundersamt mot hamnen. Med byxorna och tunikan av det grova tyget hon haft på sig förut och nu hade hon stoppat in hela sin kalufs i en mössa så att ingen skulle se att det var hon. Hon frågade varje liten yngling hon träffade på och varje kapten, varje fiskarfru och varje fiskare. Ingen hade hört talas om en Kasper. Efter allt letande så kände hon att det var hopplöst. Just då kom Kasper gåendes med lugna steg med och en hink med fisk i ena handen.

-       Du ser fundersam ut Alix, kom med in.

Han ledde henne in i båtskjulet där han tog fram en bräda och en kniv, han slängde upp en stor fisk på brädan och satte kniven i den. Han iakttog Alix noggrant när han gjorde detta, men hon chockas inte av det, och tyckte inte heller att det är osmakligt, han gjorde ett snabbt snitt i fisken och inälvorna rann ut, inte detta heller gjorde hon en min av.

-       Du är då en egendomlig prinsessa flicka lilla. Allt annat kvinnofolk med kunglig börd jag träffat skulle vänt ryggen till och tyckt att detta var oerhört opassande och skällt ut mig för att jag behandlar en dam i deras börd på det sättet.

Alix började skratta, ett varmt glatt skratt.

-       Julian lärde mig att fiska och rensa fisk när jag var åtta vårar, jag är van vid det.

-       Denne Julian igen, har du pratat med din far?

-       Ja, men det fick mig att bli orolig. Om han är så säker på att Julians enda kärlek är havet så är det kanske så.

-       Lilla vän, har du inte sett hans blickar, märker du inte hans glädje varje gång han ser dig, även på långt håll. Han får en intensiv blick och hela han koncentrerar sig endast på dig. Och själv tycker jag att hans reaktion vid ditt frieri talade för sig själv hur mycket han älskar dig.

-       Hur tänker du då?

-       Han trodde att du bara ville ha honom för att slippa att skickas bort, att du vill leva ett bekvämt liv här i staden och inte behöva anstränga dig. Han tror inte att du älskar honom. Du ville bara ha honom som ersättare. Han är för stolt för att kunna acceptera det.

Hon börjar sakta inse hur dum hon var.

-       Men hur ska jag göra då? Han ville aldrig mer se mig sist jag pratade med honom.

-       Han söker nya män till sin besättning. Och vad jag har förstått har han lärt dig väl hur man handskas runt och med båtar, och du är våghalsig. Och med min hjälp ska vi nog kunna gömma att du är ett flickebarn för alla de andra pojkarna.

-       Nu hänger jag inte med Kasper … vill du att jag ska söka en plats i Julians besättning? Genomgå alla de prövningar han kommer tvinga dem att genomföra? Låtsas vara pojke?

Alix satt storögd .. men började le när hon insåg möjligheterna.

-       Du börjar förstå min flicka, Du kommer utan tvekan att klara alla de prövningar han ställer er inför, och du har kunskapen, dessutom har du velat vara en pojke, eller i alla fall ha en pojkes frihet hela ditt liv om jag har förstått rätt, så det här kommer att gå precis som vi vill.

-       Men hur ska det få Julian att vilja gifta sig med mig?

-       Du bevisar att du inte är någon liten dam, och att du älskar honom, eftersom du gör detta, att du vill leva med honom på hans sätt, att du älskar havet.

-       Bevisar jag allt det?

-       För en smart flicka kan du vara riktigt dum ibland Alix, sa den gamle mannen och skrockade lite för sig själv. Infinn dig vid hans skepp imorgon

bitti när solen står över det högsta berget. Då börjar prövningarna. Ha på dig detta. Han slängde fram ett stort bylte med kläder till henne. Och min vän, sa han när han reste sig upp, lycka till.

-       Tack Kasper. Men när hon tittade upp från klädbyltet så var han borta.

Hon skrattade för dig själv och tänkte bara på vilken söt och underlig gammal gubbe han var. Listig som en räv. Hon hoppades innerligt att hon skulle få träffa honom igen.

örsta Dagen

Den första dagen när hon vaknade log hon vid tanken på att detta skulle bli hennes första dag som pojke. Hon hasade sig upp ur sängen och knöt upp byltet med kläder hon fått av Kasper. Ett par svarta läderskor med hög snörning, i hennes storlek, hon fann det häpnadsväckande att han funnit ett par herrskor i sådan liten storlek, sedan tog hon upp ett par grova mörkblå sjömansbyxor och en stor vit tunika utan urringning och ett tjockt snöre att har runt tunikan, han hade också stoppat ned en båtsman keps så hon kunde gömma sin långa blonda kalufs. Hon drog snabbt och exalterat på sig hela munderingen men såg två saker som låg på botten av byltet, ett långt vitt band, och hon kunde inte för allt i världen förstå vad hon skulle ha det till, men när hon tittade sig själv i spegeln insåg hon att hennes kvinnliga behag tecknade sig alltför tydligt genom tunikan. Hon drog av sig den, och började binda sin byst för att dölja den, sedan drog hon på sig tunikan igen, drog repet runt magen och knöt, tittade sig sedan i spegeln, mycket nöjd med resultatet. Men det låg en sak kvar längst ner i byltet. Ett brev med ett kort meddelande, det löd

”Flicka lilla, ditt nya namn är Rudi, du har varit en kökspojke på ett flertal båtar och kommer från Carinthias södra spets. Kom ihåg att du är bättre än alla de där pojkvaskarna som kommer vara ditt sällskap de kommande tre dagarna. Och om du skulle behöva min hjälp finns jag här, du behöver bara säga mitt namn.

Kasper”

Hon såg att solen började närma sig Carinthias hösta bergs topp, så hon trallade ner till hamnen, men på väg dit insåg hon att hon inte kan tralla, hon kunde inte vara så flickig. Hon får traska fram istället. Hon tyckte dessutom att hon var alldeles för ren, så hon lade sig ned på marken och rullade ned för backen, sedan tog hon upp lite sand och gnuggade det i ansiktet för att se lite mer sliten ut. Som tur var hade hon vistats mycket på sjönså att hon var ganska solbränd. Hon hade i alla fall inte den där alabastervita huden som alla hovdamer förväntades ha. Hon traskade genom hamnen mot bryggan där Julians skepp brukade lägga till.

Där stod hon nu, uppradad mellan alla dessa pojkar. Hon , Carinthias prinsessa. Hon log för sig själv, åt vad hon pysslade med, men var fortfarande otroligt nervös. Då vände alla sina huvuden mot skeppet. Där kom skeppets kapten gåendes med bestämda steg, sammanbiten min, glittrande ögon som glittrar med havet och mörka lockar som slets med vinden och täckte halva ansiktet. Han hoppade smidigt upp på bryggan och gick fram och tillbaka för att syna dem upp och ner. Alix hoppades innerligt att han inte ska märka att hon var … en hon. Till slut stannade han mitt framför Alix och tittade på dem alla.

-       Ni tror alltså att det är någon av er stackars ynklingar som ska få bli medlem av min skickliga besättning, ni tror rätt. En av er ska få gå med i min besättning. En enda. Ni kommer att genomgå sex stycken prövningar under dessa tre dagar och den som klarar sig bäst, eller den som klarar sig överhuvudtaget, för det kommer inte vara många, kommer att få bli den lycklige man att ingå i min besättning. Låt tävlingen börja! Eller ska jag säga tortyren.

Och vid de sista orden spräckte hela hans ansikte upp i ett leende.

-       Första prövningen!

De följde honom ner längs med bryggan, där låg det femton stycken tvåmansjollar.

-       I båtarna kommer ni att finna allt som behövs för att göra er båt segelduglig, rigga båtarna, täppa igen hål i skroven om det finns några sådana. Hoppa i båtarna! Och starta NU!

Det blev full kalabalik, två pojkar ramlade i vattnet direkt. Alix skrattade till för sig själv när hon fäste seglet vid bommen, hon drog sig till minnes den dagen Julian lärt henne att i en jolle är sinnet för balans något av det allra viktigaste. Många såg förvirrade ut, men det fanns några som hade koll på vad de gjorde, speciellt pojken bredvid henne Han hade redan kommit dubbelt så långt som henne, så hon slutade genast att titta på de andra och började sköta sitt, fast hon höll ett öga på pojken bredvid henne. Han blev klar först, hon kom strax efter. Och när alla var klara skulle de lägga ut från bryggan och se om de sjönk eller inte, och om de kunde segla en mindre båt. Pojken bredvid Alix hånlog åt henne när han lade ut från bryggan, men hånleendet försvann snabbt när han insåg att han sakta men säkert började sjunka ner i vattnet likt två andra. De hade glömt att täcka hålen i skroven. Två andra pojkar kapsejsade. När de var tillbaka på bryggan så sållades alla som hamnat i vattnet bort utom den hånleende pojken som fick vara kvar för att han riggade klart båten snabbast.

Sedan kom en prövning att träna deras reflexer, den vann Alix lätt. Efter alla segelturer i stormar med Julian och hans besättning var det en lätt match. Men den hånleende pojken var tätt efter. Nu sållades två pojkar till bort från gruppen. Åtta personer återstod.

Den tredje prövningen var styrka. Ett storsegel skulle hissas så högt upp man kunde. Många pojkar gick in med en attityd att det skulle var lätt, men Alix visste bättre. Hon drog sig till minnes en sak som en man i Julians besättning lärt henne. Dra först repet runt hjulen vid slutet av bommen, och vira repet runt om dig. Med hjälp av detta så åkte hon inte ut, hon kom till och med på tredje plats i den tredje utmaningen. Den hånleende pojken kom på förstaplats. 

Efter den tredje övningen var dagen slut. Och sju medlemmar återstod av den femton personer stora gruppen.

Julian hade iakttagit dem under alla prövningar. Han tittade misstänksamt på Alix och hon hörde hur han viskade till en ur sin besättning.

-       Mycket märkligt att en så liten och tunn pojke kunde hissa seglet så högt. Hur kunde han veta hur han skulle dra repet innan han drog, det vet knappt några av mina egna besättningsmän, mycket märkligt, sade han än en

gång med ett imponerat tonfall. Alix hörde detta och log stort för sig själv. När hon vände sig om stod den hånleende pojken där. Han hade uppenbarligen hört Julians tysta utlåtande, för han hånlog inte längre.

-       Nu är du allt nöjd med dig själv va lilleplutt, sa pojken grinigt.

-       Ja, det är jag, sa hon och skulle just gå därifrån, men han sträckte ut en arm

och stoppade henne.

-       Inte så fort där lillen. Jag skulle bra gärna vilja veta vart du lärt dig det där. Har du ljugit om att du aldrig varit en besättningsman förut, för ingen av oss andra har det, skulle det inte vara väldigt orättvist om du har det? Alix

började känna sig lite obehaglig nu. Han började låta hotande.

- Jag ska ha den där platsen, JAG och ingen annan. Hör du det. Du är en liten plutt som aldrig skulle kunna klara pressen. Jag däremot förtjänar en plats i kapten Julians besättning.

- Det bestämmer väl Julian, sa Alix argt. När hon såg pojken spärra upp

ögonen av chock förstod hon sitt misstag, hon hade sagt Julian, inte kapten Julian.

-       Julian? Jaså? Sa han lent, bra Julian? Inte kapten? Vad gulligt då flicka lilla.

Alix fick en panikartad känsla, varför kallade han henne för flicka?

Han hade ett belåtet leende på läpparna när han sträckte fram en hand och tog tag i något vid hennes axel, en lock. En av hennes långa lockar vilade i hans hand.

-       Endast pojkar får vara besättningsmän prinsessan. Det högg till ännu en

gång i Alix bröst, visste han att hon var prinsessa? Hon lugnade sig, det visste han inte, men vad skulle hon göra åt att han visste att hon var flicka.

-       Jag vet, det är därför jag är klädd som en.  Är du rädd för att bli slagen av en flicka? Sa hon när hon svalt sin rädsla.

-       Jag? Du skulle aldrig kunna ta ifrån mig den där besättningsplatsen.

Alix visste att sådana pojkar som han aldrig kunde säga nej till en utmaning.

-       Jag tror att jag skulle kunna det, eller rättare sagt, jag vet det.

-       Aldrig. Sade han och skrattade kallt.

-       Bevisa det.

-       Det kommer jag, han vände sig om och synade henne upp och ner, Conrad heter jag, bara så du vet vem som kommer ta din plats flicka lilla.

Därmed gick han sin väg, men nu kunde hon vara säker på att han inte skulle säga något till Julian eller någon annan. Han visste att hon var duktig och han kunde inte motstå utmaningen.

 ndra Dagen

Dag två anlände med mörka moln, men alla sju kandidaterna stod vid bryggan.

Prövning nummer fyra var snabbhet och smidighet. Detta kände hon sig säker på, hon vände sig om och log segervisst mot Conrad som hon nu visste att han hette. Alix kom på topp i denna prövningen, Conrad efter henne. Och nu var han inte glad, han kunde när somhelst avslöja henne, det visste hon så hon såg till att låta honom vinna den femte prövningen för att låta honom känna sig mindre hotad.

Ännu en dag med prövningar avklarade, ännu fyra stycken som fått lämna gruppen. Bara en dag kvar att få Julian att vilja ha Alix som sin äkta maka. Efter dagens prövningar satt de tre som var kvar och delade sin lunch när Julian kom gående mot dem. De reste sig hastigt upp och Alix kände hur mössan var nära på att åka av, hon ville rätta till den, men det skulle Julian att märka, den börjar glida av, Julian är snart framför henne, hon backar bakåt, men Conrad som ser vad som håller på att hända och knuffar fram henne. Alix vet inte vad hon ska ta sig till. Så nära och nu ska det förstöras? Aldrig, aldrig tänker hon. Hon tänker och drar sig till minnes lappen hon fått av den vänlige gamle gubben.

-       Kasper! Skrek hon

Pötsligt hör de någon som ropar

-       Kapten Julian, kapten!

Alix får syn på Kasper, lunkandes fram på bryggan och Julian vänder sig om.

-       Jag skulle vilja prata med dig om ditt skepp, vi har …

Så lägger han en hand på Julians axel och vänder honom bort och pratar med honom. Alix skyndade sig snabbt med att proppa in allt hår i mössan och sätta den till rätta. Vid ett flyktigt ögonblick tittade Kasper över Julians axel på henne och blinkade. 

-       Tack för mig då! Förlåt att jag störde, lycka till kamrater! Ropar Kasper till Conrad, Alix och den tredje kandidaten.

Julian kom fram till dem, och önskade dem god lycka tills nästa dag Den tredje och sista dagen att få chansen att bli en medlem i hans besättning, och tredje och sista dagen för Alix att vinna mannen hon älskar och sin frihet. Och den här tävlingen. Hon måste bevisa för den där uppstudsige Conrad att hon kan slå honom i den här tävlingen.

Inne i sin hytt börjar Julian fundera för sig själv, ” Var har jag sett den andra kandidaten förut. Rudi, känner jag igen det namnet? Allt han gör är så bekant, sättet han rör sig på, hur han hanterar en båt, sättet han ler när han har klarat en prövning, så bekant! Han kan saker som jag aldrig sett en nybörjare kunna förut, han kan saker som jag endast har lärt ut till mina besättningsmän…” Så ler han för sig själv med tanken ” … som jag endast lärt ut till mina besättningsmän och Alix” Men stannar där, det är för smärtsamt att tänka på henne. Han trodde att hon skulle ha kommit ner till hamnen, det brukade hon göra efter att han varit grinig förut. Han visste att han saknade henne. Men han kunde inte kontakta henne, och han kunde inte motta hennes frieri, det var för absurt, hur kan hon tro att han kunde offra så mycket, och hur kunde hon vilja bli en innesittande fru. Det var inte den Alix han sett växa upp, inte den han trodde att hon var. Han mindes den dagen hon svor att hon aldrig skulle bli en duktigt liten drottning. Det var dagen när de var ute med Constance och det blåste riktigt ordentligt trots att solen fick hela havet att se ut som miljontals glittrande diamanter. Hon hade på sig sin röda tunika med röda skinnstövlar till och stod och tittade sammanbitet ut mot horisonten. Hon hade vänt sig mot honom och hennes klargröna ögon riktigt gnistrade vid orden hon väste ut mellan sammanbitna tänder,”Jag tänker ALDRIG lära mig att brodera gullvivor! ALDRIG!” Det var dagen efter att hon vart tvungen att brodera en hel bordsduk med gullvivor åt sin far, och hon stuckit sig i fingret mer än en gång och ändå inte fått till en hyfsad blomma. Hon hade suttit instängd i ett torn hela den dagen. Hårslingorna slets ut ur hennes lösa fläta en efter en och snart var hela håret upplöst och blåste som en blond storm runt hennes blixtrande ögon. Hon tittade in i hans ögon och sade en gång till ”Aldrig”. Var var den flickan? Vart hade hon tagit vägen? Inget stämde längre.

redje Dagen

Tredje dagen var kommen. Tredje och sista dagen då Alix kunde vinna sin sanna kärlek och frihet eller förlora den för alltid.

Hon gick till sin far kungen på den tredje dagens morgon, rakt in på hans arbetsrum.

-       Hej där min flicka. Han såg otroligt nöjd ut, för han hade inte hört något från Julian, inte heller från spionerna han hade satt ut i hamnen för att de skulle rapportera om de såg Alix.

-       Hej, far.

-       Vad har du på hjärtat min lilla Alix?

-       Jag vill bara se så att vår överenskommelse fortfarande gäller, om jag innan denna dagen tagit slut, den tredje dagen i vår överenskommelse, får Julian att vilja gifta sig med mig, får jag då göra det och leva med honom på hans skepp?

-       Jo, men visst, svarade kungen glatt, han visste att hon inte kontaktat Julian på de två dagarna som gått så han såg ingen fara i detta utan kände sig mycket säker på sin sak.

-       Tack, far.

Hon gick genast och målinriktat mot sitt rum, drog ännu en gång av sig alla kjortlar och korsetter, skakade ur håret ur uppsättningen, och började linda sig, och dra på sig de slitna paltorna till kläder hon fått två dagar innan.

Den här dagen var Julian domare och han förklarade den sjätte grenen för dem. Det skulle vara ett kunskapstest. Och fortfarande rädd för att Conrad skulle känna sig hotad såg Alix till att Conrad fick bättre poäng än henne. Hon oroade sig inte över den andra kandidaten, han var aldrig något hot mot varken henne eller Conrad. När Julian utnämnde Conrad som vinnare av den här tävlingen såg han mycket förbryllad ut. Han hade nämligen märkt något mycket besynnerligt med svaren, Conrad hade svarat rätt på flest frågor, men de svårare frågorna som han haft fel på hade Rudi haft rätt på. Och de enkla som Rudi hade fel på hade han svarat så konstigt på, och med tanke på hans talang fann Julian detta mycket konstigt. Det ändrade dock inte det faktum att Conrad hade fortfarande flest rätt. Men Julian hade en känsla, en magkänsla av att något inte stämde så strax efter det att han sagt att Conrad vunnit sa han att det inte var över. Det skulle bli en sjunde och sista prövning

-       Det återstår en prövning, en sjunde prövning, så ta inte ut segern i förtid du slyngel.

Fräste Julian, Alix log inomborde då hon visste att Julian avskydde självgoda unga pojkar.

Conrad såg rasande ut, det hade ju redan varit sex övningar. Men han visste bättre än att utmana kaptenen.

-       Denna utmaning prövar ert mod, smidighet, våghalsighet, passion, punktlighet, er båtkänsla och er känsla för att ha … han log mot de kvarstående kandidaterna Rudi och Conrad … att ha kul. Avslutade han.

Conrad tittade på Alix med en mörk blick.

-       Jag kommer vinna du flickebarn, oroa dig inte.

-       Det gör jag inte, viskade jag tillbaka när jag log nöjt.

-       Vad ler du åt kvinna? Väste han.

-       Inget. Hon drog sig till minnes eftermiddagen för tre dagar sedan, när hon

 hoppade från bryggan till skeppet. Och tog tag i en vant i luften för att sedan svinga sig in till mitten av skeppet och där landa smidigt som en katt på fötterna.

Julian hoppade på skeppet och de började lägga ut från bryggan, Conrad börjar se förvirrad ut.

-       Vad ska vi göra kapten? Skriker han

-       När jag säger till, ta sats och hoppa, hoppa på skeppet och du är en medlem av vår besättning du slyngel! Ropade Julian tillbaka leendes.

Alix, vad skulle jag ta mig till utan dig, tänkte Julian när han svarat på Conrads fråga. Om du bara varit här nu och fick se hur ingen av dessa pojkar ens kommer i närheten av dig, de kommer aldrig att nå skeppet. Kära, kära Alix.

Rudi och Conrad hörde marscherande steg bakom sig och såg  en grupp av kungens soldater marschera över bryggan, Alix fattades av panik, min far vet att jag är här tänker hon, de har upptäckt mig. De hör ett högt vrål.

-       AAAALIX! Tag av dig pojkdräkten och kom genast hit! Skäm inte ut dig själv eller kungahuset!

Det tar inte lång tid innan Conrad fattar att flickan han munkäftat med i tre dagar är hans blivande drottning. Han tittar chockat på henne.

-       Jaså du prinsessan, säger han hånleende, vem visste att du verkligen är en prinsessa, detta betyder bara att platsen är min. Du förlorar, lägger han till

 när han ser två soldater komma springande mot henne. I just det ögonblicket hör de Julian ropa högt.

-       HOPPA!

Conrad och Alix kastade en varsin blick bakåt mot soldaterna och sprang, de kännde hur bryggan gungade under deras snabba steg, Alix skymtar rädsla i Conrads ögon när han ser avståndet mellan bryggan och skeppet. Alix ler inombords. Avståndet är längre. Julian tror alltså att en pojke kan hoppa längre än jag, ha! Det är hennes sista tanke när hon lämnar fotfästet på bryggan och hoppar. Hon känner Conrad bredvid sig i luften, hon känner hur vinden sliter i henne och mössan flyger av och hennes hår flyger med henne genom luften, hon ser en löshängande vant, tar tag i den och svingar sig över skeppet, fram och tillbaka, fram och tillbaka, då ser hon också en svärande figur nere i det möra vattnet. Hon hade vunnit! Hon släppte vanten och landade smidigt på skeppet. Sträckte på sig och mötte Julians blick. När han såg hennes virvelvind till hår runt hennes vinnarleende insåg han vem det var som stod framför honom. Hur många gånger hade han inte sett det leendet förut?  Hela besättningen hurrade över hennes vinst, och hon var lycklig hon också, men nu hade hon endast vunnit tävlingen. Hur var det med hennes Julian då? Hade hon vunnit det slaget med? Hon andades häftigt från språngmarschen och hoppet och tittade intensivt på honom.

-       Vi har en vinnare! Ropade han ut över hamnen. Fortfarande utan den minsta antydan till ett leende.

-       Alix! Alix! Hörde hon sin far skrika, men ingenting betydde något

just nu. Inget utom Julian, han ignorerade kungens skrik och gick emot henne med säkra steg

tog en arm runt om hennes midja, och en i hennes stor blonda rufsiga kalufs som blänkte i solen och från glittret av vattnet. Han tittade allvarligt på henne, sen såg hon ena hans mungipa röra på sig och smilgroparna bli allt djupare och djupare, han rufsade om i hennes hår, skrattade, lyfte upp henne i luften och kysste henne långt om länge. Snurrade henne och skrattade av lycka.

-       Alix! eller borde jag säga Rudi?

-       Julian du får kalla mig precis vad du vill, sa hon lyckligt skrattandes.

Hon begravde sina händer i hans mörka lockar och kysste honom ännu en gång.

- I så fall, Alix, kommer jag från och med att kalla dig min fru! Utropade han så

att hela hamnen, kanske staden hörde. För tredje gången kysste han henne och lyfte henne högt i luften, och när hon tittade över Julians axel fick hon syn på en liten jolle långt ute i hamnen på väg ut mot horisonten, en gammal gubbe med ett vänligt leende som strålande in i hennes hjärta och ett par isblå ögon som såg rakt in i hennes själ och delade hennes glädje.

Alix fick sin kapten, Julian fick sin skeppspojke och tillsammans lever de lyckliga i alla sina dagar ombord på Constance ute på det stora blå.